Den här bloggen kommer fortsättas att uppdatera när det finns något att skriva eller bilder att publiceras, som inte passar in på den nya bloggen som finns på http://punkezine.wordpress.com/. Följ båda! 🙂
Bästa släppet
Cockney Rejects ”East End Babylon” (Cadiz/Border)
Du har säkert inte missat de brittiska oi!- och punklegenderna i Cockney Rejects, de harvar och lirar vidare precis som tidigare runt om hela världen. Med låtar ”We are the firm”, ”Oi! oi! oi!” och coverversionen av West ham United signaturmelodin ”I’m forever blowing bubbles” har bandet mer än väl skrivit in sig historieböckerna som ett av de större av tidiga punkrockbanden. ”Oi! Oi! Oi!” har namngivet hela subgenren gatupunken Oi!. Bara en sådan sak tyder på deras storhet. Cockney Rejects har spridit ryktet om East end (London förort) och West hem United över hela världen, de har fanatiska fans i både Sydostasien så som i Sydamerika. Gatusmarthet, arbetarklass stolthet, blod och våld är något som återkommer i Cockneys musik och lyrik (och så även på denna skiva).
Nu är de tillbaka med dokumentärfilmen East End Babylon och en ny skiva som även fungerar som filmens soundtrack, här är det naturligtvis soundtracket som recenseras. Det som förvånar mig mest är hur rent och snyggt musiken låter utan att tappa den råhet och aggression som behövs för att låta som Oi!. Den medryckande och allsångsvänliga musiken gör att jag skulle vilja lyfta fram alla av de 10 låtarna och skriva mer om dem, eftersom alla sticker ut på sitt eget sätt och bidrar till en skön blandning av låtar som fungerar lika bra som en enkel låt och som en helhet i en riktigt bra skiva. Allt detta gör att det här en av 2012 års bästa skivor och den bästa skiva som Cockney Rejects släppt ifrån sig.
*först publicerad på nyaskivor *
Här kan du lyssna på den fina nya låten Slaughters Daughter av Tiger Bell. Bra som fan!
Kungen av power-pop
Bob Mould ”Silver Age” (Edsel/Border)
Tyvärr antar jag att Bob Mould är en herre som behöver en mer djupgående presentation. Misstänker att han inte är någon som de flesta känner till. Med en fenomenalt lång karriär har han lyckats med att släppa ifrån sig mängder av skivor av både hög och tyvärr lite sämre kvalitet genom åren i olika konstellationer.
Under 80-talet gjorde han sig ett namn i alternativ-rock kretsar med (senare under 90-talet) Kurt Cobain hyllade Hüsker Dü, ett band som mixade hård och frenetisk punkrock doftande musik med fina popmelodier (något som Bob Mould har använt sig av mer eller mindre hela sin karriär). Och har du inte hört Hüsker Dü så är det något som du bara måste göra så snart som möjligt. Under 90-talet var Mould släppte ett hyllat album, Cooper Blue, med powerpop-bandet Sugar. I övrigt har Bob Mould spenderat 90-tal och 00-tal till att släppa flertalet mer eller mindre lyckade soloalbum. Den senaste, och antagligen ett av de mest lyckade, i raden av dessa är förra årets Silver Age.
Silver Age innehåller snabb gitarrdriven popmusik som andas både rock och punk. Med både fina melodier och sköna riff. Mould’s musik påminner en hel del om Matthew Sweet (en annan av 90-talets bästa artister när det kommer till gitarrdriven powerpop), men kanske aningen tyngre. I Silver Age fall är det inte direkt någon låt som sticker ut och behöver nämnas utan det är helheten som gör skivan så stark som den faktiskt är.
*först publicerad på www.nyaskivor.se*
Lovade Peter på nyaskivor.se för längesen att jag skulle fixa en best of 2012-lista. Ja den blev för klar nu. Publiceras faktiskt först här på min egna blogg. Kommer säkert upp på nyaskivor inom några dagar.
Här kommer min årsbästalista, och som den fotbollsgalning jag är innehåller min årsbästalista 11 titlar istället för 10 (mest för att det var så sjukt svårt att få till det, många skivor var tvungna att tas bort ändå), bättre sent än aldrig dessutom. Håll till godo. Ingen inbördes rangordning:
Terraces – Terraces (album)
Allsångsvänlig skrålig gatupunk från valfri arbetarklassgata i ett England på dekis.
Psykbryt – …Och ingen brydde sig ett jota (album)
Här åker hela alliansregeringen på mer än en totalavsågning till tonerna av stockholms bästa punkrock just nu.
Massgrav – Still the kings (vinylalbum)
Titeln säger allt, kungarna av svensk-crust är fortfarande bättre än alla andra. Det skönaste draget i året, fullt ös från start till mål med textrader som skulle få till och med Per Gessle att bli avundsjuk. Glöm ”Flickorna på TV2” här finns ”Fittorna på Tele2”.
Gallows – Gallows (album)
Efter den totala överkörningen av West Coast Riot och hela Göteborg i somras, trodde jag inte att det var möjligt att bli bättre. Och så kom hösten och den här godbiten till skiva. Helt skoningslöst!
Bones – Monkeys with guns (album)
Stenhårt sväng som skulle få Hellacopters att bli smått avundsjuka.
Napalm Death – Utilitarian (album)
Gammal är äldst brukar det ju heta, gammal är bäst är det i Napalm Deaths fall. Helt sjukt bra skiva från de brittiska extremveteranerna.
Din Skevf – Man måste vara galen för att va normal (12″ – minialbum)
Hardcore på svenska har inte låtit mer intressant än vad det gör hos detta Norrköpingsband. Och titeln likt texterna är smått fenomenala.
Vånna Inget – Jag ska fly tills jag hittar hem (7″ – singel)
Har du inte den här 7″-singeln har du missat något av en helgedom, de är helt fenomenal och kanske det bästa från hela året. Ångeststinnad aggressiv punkpop på svenska, lite som södra Sveriges svar på avsomnade Masshysteri.
Projekt Ekan – Projekt Ekan (vinylalbum)
Skånska punkundret borde få betydligt större utrymme än vad det faktiskt får, Skåne verkar fullkomligt krylla av bra punk. Projekt Ekan är ruskigt bra och totalt opolitiskt korrekt. Punkdängor på skånska helt enkelt!
Kronofogden/Inkvisitionen – Split (vinylalbum split)
Kronofogdens del av den här spliten är riktigt bra, med det är Inkvisitionen som är sjukt fenomenalt. Låten ”Välkommen till GBG” är bland det bästa jag hört i år.
Dobermann Cult – Pray for us (digital EP)
Blandning av nya och gamla låtar (i ny skrud) kunde det inte bli mycket bättre. Stockholms egna hardcore-giganter.
Boston’s finest
Dropkick Murphys ”Signed & Sealed in Blood” (Universal)
Dropkick Murphys behöver antagligen ingen närmare presentation, för efter alla sina skivor och konserter som de spelat i Sverige har de gjort sig ett relativt stort namn även utanför punkscenen. Deras sedvanliga mix av (oi)punk och irländsk folkmusik är precis som vanligt medryckande och alla som tidigare hört bandet vet precis vad man får.
Jag brukar vara tidig och mer än villig att hylla det mesta som bandet släpper ifrån sig, men här på sin åttonde studiofullängdare tycker inte jag att de lever upp till det som de brukar.Signed & Sealed in Blood har tagit ett steg bort från förra skivans (Going Out in Style, 2011) koncepthandling, vilket är ett positivt steg eftersom det är alltid en svårighet att knyta ihop det till en vettig och förstålig story. Däremot har man misslyckats att skriva lika många bra låtar som tidigare. Det finns absolut några riktigt bra spår precis som vanligt, men inte tillräckligt många för att väga upp så att hela skivan känns så bra som jag hade hoppats på av ett av mina favoritband.
De bästa låtarna som jag tycker är värda att nämna är ”Rose Tattoo” (klicka för video) och”The Season Upon Us”, övriga låtar upplever jag inte riktigt sticker ut och är inget man kommer ihåg sekunden efter att de tagit slut.
*först publicerad på nyaskivor.se*
Igår var det en härlig fotbollsdag (3 matcher blev det) idag har det varit en härlig musikdag (när dagen väl började efter en lång skön sovmorgon). Jag har lyssnat på senaste Green Day plattan Dos!, vilken var en ruggig besvikelse. Och med det behöver det inte enbart betyda att skivan var dålig, vilket den tyvärr lutar åt att klassas som. Men den innehöll något som annars bara brukar finnas med på medlemmarnas flertaliga sidoprojekt (om ens där). Dos! är en spretig samling låtar, som inte egentligen känns Green Day, och där bara några få vid första lyssningen känns som att hålla godkänd Green Day kvalitet.
Andra skivans som spisades idag var ”Flower’s Bed” en 4spårsEP av Sibille Attar, vilket var en betydligt mer lyckad skiva. Hon ska tydligen vara någon ny förmåga om man ska tro reklamen på Bengans där jag köpte vinyl 12:an. Helt klart är musiken och rösten intressant, då den påminner om danskarna i Swan Lee (om nån mer än jag någonsin har hört talas om dem). Visst hon påminner en hel del av Anna Ternheim också, men Swan Lee tycker jag är bättre jämförelse. Ambient och något jagande men samtidigt storslagen musik som dramatiseras av en jagande och väldigt intressant röst. Kan säkert vara något för de flesta men känns verkligen inte mainstream på något sätt, så blir det här mainstream blir jag överraskad. Men som ni säkert förstår väl värd att kolla upp.
Och sen den senaste skivan som lyssnades på fick mig en ordentlig insikt och jag kom på nått sätt underfund med varför jag tidigare varit en stor fantast av alt.country eller americana. 2008 års Vagabonds med den forne Jayhawks sångaren Gary Louris är helt fenomenal. Sen ska jag väl typ skryta med att den endast kostade mig 9 kronor när jag köpte den på någon utförsäljning på Media Markt för några månader sen. Det gör ju inte saken sämre på något sätt.
Liverpool vinner med 3-0 hemma mot Wigan. Efter en första halvlek där allt gått trögt, släppte allt i andra – det kunde ha blivit både 4 och 5-0. Förhoppningsvis är detta starten på en fin vinter del av säsongen, där vi vinner de där matcherna som vi tidigare under säsongen bara lyckats med ett oavgjort resultat. Efter 1½ ganska tveksam säsong i de röda dressen visar Suarez äntligen att han är en striker att räkna med, trots Liverpool något tveksamma start har Suarez gjort det han ska – hoppas att det fortsätter så.
Det som gör den här kvällen ännu bättre är att ärkerivalen alla kategorier Manchester United åkte till Norwich för att spela hem 3 poäng. Men de lyckas inte ens göra mål (samtidigt som Norwich prickar dit ett) vilket gör att Sir Alex med manskap får åka hem med svansen mellan benen.
Tack för idag, trevlig helg!
Sitter här och headbangar i takt med Always War:s första fullängdare ”We Are The Flood”, som förövrigt är en perfekt uppföljare på första EPn ”Vengeance Prevail” (som ingår som bonus-låtar på nya skivan). Hardcore som flörtar mer med metalscenen, mer än de flesta andra hardcoreband. Helt klart något som funkar. Uppsalagrabbarnas skiva får man med senaste Close-Up Magazine, helt gratis om man är prenumerant. Men såg senast jag var på Pressbyrån att även de har några exemplar av tidningen innehållande skivan (och några utan), så spring och köp – helt klart värt pengarna. Dessutom får du en skön tidning med djupgående artiklar om de nuvarande svenska punkvågen, väl värd mödan det också.
Ha en bra kväll
/Punken
Louise Distras är en ny musikalisk förmåga som är som en mix av Billy Bragg och Patti Smith (okej den beskrivningen har jag snott från någon annan, men den är så lysande så att den inte går att strunta i att använda). Personligen tycker jag att man kan ana en kvinnlig version av Itch, sångare och låtskrivare i det nu,tyvärr, nerlagda Kings Blues. För i likhet med Itch är Louise Distras ung, arg och oförstörd. Och för att fortsätta jämförelsen som i och för sig även stämmer in på tidigare nämnda är att hon leker med ord och det brittiska språket på ett naturligt men samtidigt nyskapande(?) sätt.
Jag har sett några youtube-klipp med henne och kan inte annat säga än att jag är imponerad och kommer under kvällen söka mig fram till mer videos och musik av tjejen ifråga. Och innan jag gjort det ger jag er de tre som jag blivit imponerad tack vare. Så får ni själva bilda er en egen uppfattning av Louise Distras som troligen kommer omnämnas på den här bloggen vid fler tillfällen, längre fram.
Peace out!
/Punken
Lasses blogg 